Som omtumlad nybliven förälder till ett barn sticks ett papper under näsan som ska skrivas på för att godkänna att barnets genetiska profil för alltid finns lagrat för forskningen.

Det finns dock ingen som ber dig skriva under ett papper om vad som ska hända med ditt barn om du och din respektive plötsligt skulle förolyckas.

När det som inte får hända händer är det socialsekreteraren i din kommun som avgör vem som ska ta hand om ditt barn. Det finns föräldrar som gör en muntlig överenskommelse eller till och med en skriftlig med mor- och farföräldrar, gudföräldrar, vänner eller syskon om att de vill och accepterar att gå in i föräldrarnas ställe om en olycka skulle ske.

Dessa papper är, även om de är undertecknade och bevittnade, rättsligt sett helt värdelösa. Det finns inget utrymme i lagen om att ”vårdnadstestamenten” ska vara vägledande.

Praxis är att socialsekreterare som handlägger den här typen av ärenden ser om det finns några önskemål från föräldrarna och går sedan igenom hur kretsen av närstående ser ut. Men man kan inte veta att det blir så. Många saker avgör. Geografi, jobb, ålder med mera. Om barnen är under fem år är det till exempel endast i undantagsfall som mor- och farföräldrar kan vara aktuella, eftersom de per definition anses för gamla.

Nu är det ju så att många familjer består av föräldrar med barn från tidigare förhållanden. Det är svårt att definiera vem som är mest närstående. Sedan kan det vara så att man, även om man är närstående, inte alls har samma värderingsgrund som sina syskon eller föräldrar.

Kort sagt. Det som för en utomstående person verkar som en bra lösning kanske inte alls är det som föräldrarna eller föräldern anser kan ge barnet ett fortsatt gott liv. Ett syskon kanske har de perfekta förutsättningarna, men har en stark religiös uppfattning, som föräldern tagit avstånd från. Jag gissar att det är oerhört svårt för en tjänsteman att välja bort ”den bästa ersättaren” baserat på religion. Egentligen är det bara fantasin som sätter gränser för tolkningar om vad olika personer i barnets närhet tycker är ”det bästa för barnet”.

Lagstiftningen måste ändras så att det är föräldrarnas vilja som gäller. Och den ska sättas ner på papper lika snabbt och effektivt som man behöver lösa namnfrågan för sitt barn.

Sedan måste man ju få ändra sitt val om det behövs. Lagen borde också utformas så att om det finns starka skäl som talar för att de personer som föräldrarna valt på grund av sjukdom eller annan anledning inte längre är lämpliga, så måste det gå att ändra. Men det viktiga är att föräldrarnas vilja, på ett lagstadgat sätt, prövas först.

Det är en jobbig diskussion att ta när man sitter med ett nyfött, mjölkdoftande barn i sina armar. För just där och då tror man att familjen är odödlig. De föräldrar jag möter och diskuterar denna fråga med har för det mesta antingen inte tänkt igenom frågan eller tror att deras hemmasnickrade överenskommelser gäller.

Det här synsättet är en rest från det socialistiska Sverige där staten alltid visste bäst. Familjen måste få återta ansvaret för barnes framtid från staten. Lagstiftningen måste ge föräldrarna trygghet i att veta att barnen kommer att må väl även om de inte finns i deras närhet.